Vila i frid älskade Findus!
Det har tagit mig flera dagar att skriva detta inlägget. Inte för att det skulle bli ett extraordinärt inlägg utan för att det är så himla svårt och gör så himla ont i hjärtat när jag tänker på att min älskade katt Findus inte längre finns hos oss.
I måndags hände det som inte får hända. Min syster tog min 18 åriga honkatt Findus till veterinären. Hon hade gått ner snabbt i vikt och hade svårt att äta. Vi trodde det berodde på tänderna men efter att ha tagit blodprov och röntgat så visade det sig att hon hade tumörer i lungan och en i juvret. Hon fick en knöl vid ena frambenet för två månader sedan men då den blev mindre så var det inget varken vi eller den veterinären vi ringde och rådfrågade oroade oss speciellt mycket för. Veterinärens rekommendation var att avliva henne antingen samma dag eller dagen efter så att vi kunde säga farväl. Så min syster kom och hämtade mig samma kväll. Så tisdagen den 6 september somnade hon in. Både jag och Cattis var med henne. Det var det värsta jag någonsin varit med om men trotts det hade jag inte kunnat låta henne dra sitt sista andetag utan att ha sin familj hos sig.
Findus har sedan i januari bott hos min syster då hon och Pascal inte går ihop alls och både jag och husse är allergiska mot katter. Hon hade det jättebra hos min syster och hennes pojkvän. Mycket bättre än hon hade det här. Hon fick hur mycket kel hon ville, hon fick vara med hela tiden när de var hemma, hon fick gå fritt i lägenheten och slapp ha en hund som blev galen när han såg henne. Hon både fick godbitar och snodde dem när chansen fanns. Min älskade smarta katt! Gråten sitter fortfarande i halsen varje gång jag tänker på dig. Även om jag vet att jag gjorde allt jag kunde så har jag så otroligt dåligt samvete. Det känns som jag lurade henne att hon skulle få hjälp men istället hade jag ihjäl henne. Dåligt samvete för alla gånger jag inte klappade henne, alla gånger jag stängde dörren för att jag var allergisk. Det känns så fel prioriterat nu varför var min hälsa mer värd än att du skulle få allt det du önskade.
Jag vet och alla runt omkring mig berättar för mig att jag gjort allt jag kunnat och tagit de besluten som jag trott varit bäst för Findus. Men just nu hjälper det inte det dåliga samvetet. Det hjälper inte mot smärtan i bröstet. Det hjälper inte mot det enorma hål jag har i bröstet. Saknaden är enorm och jag vet att många därute inte kommer kunna förstå det. Hon bodde inte ens hos mig så vad är det jag saknar? Svaret är enkelt: ALLT! Jag saknar att aldrig kunna säga "Hej mattes skatt". Jag saknar att inte kunna klappa på henne eller peta på hennes svans. Det var som en lek för oss.
Jag har inte klarat av att tänka på henne. Varje gång minnen av Findus kommer upp i huvudet börjar jag gråta. Jag kan inte få bort bilden av när hon drog sitt sista andetag och blicken i hennes ögon. Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan säga att det bara är en katt. Det är en familjemedlem som fått somna in. Hon hjälpte mig igenom alla de svåra tiderna i mitt liv och fanns alltid där för mig. När jag bodde hemma hos mina föräldrar kom hon alltid och mötte mig i trappan när jag kom hem från skolan eller jobbet. Varje gång jag vaknade på natten och behövde gå på toan så kom hon springandes. Följde med in på toaletten och strök sig mot mina ben och ville bli klappad.
Jag kommer aldrig att glömma dig min älskade vän!
Du finns föralltid i mitt hjärta mattes älskade skatt!
Vila i frid Findus ♥1998-2016♥
