Mycket negativt och lite positivt
Jag har ju skrivit i ett tidigare inlägg hur jag börjat belöna massor när jag får kontakt på mina promenader. Men i morse gjorde jag det man absolut inte ska göra. Jag lät in trötthet, frustration, ilska och smärta gå ut över Pascal. Det blev så att jag direkt efter att jag gått upp var tvungen att gå ut med Pascal. Detta hade inte varit några problem om jag varit frisk men med för lite sömn ovanpå den redan hemska tröttheten och hemska smärtor i bröstet så är inte promenad det mest optimala. För att göra det lite värre så har jag ju nu slutat med all sorts godis utom med torkad lunga och det hade jag inte lyckats förbereda någon. De kommer i stora bitar som blir som att tugga typ en dentastick i storlek och hur snabbt det går att äta upp. Så inget man bara kan ta med sig utan att förbereda. Det var inte meningen att jag skulle ta den promenaden men husse var sen så då fanns det inget alternativ. För även om jag mår skit och har svårt att gå så måste Pascal få komma ut och gå på toa.
Så vad gjorde jag som var så hemskt? Jag skrek på honom, jag stampade argt i marken (vilket fortfarande gör ont när jag går och det är nu mer än 12 timmar sedan), jag drog i kopplet och var allmänt otrevlig. Jag grät hela promenaden och var helt uppgiven när vi väl kom tillbaka från den korta kissrundan. Vad jag hade behövt en egen gräsmatta i morse! Anledningen till att jag skriver detta är för att visa att det är så lätt att göra precis alla fel man säger att så gör inte jag. Jag vet att dra i kopplet och skrika på Pascal inte har någon som alls inverkan. Att vara irriterad, uppgiven och frustrerad gör att absolut ingenting fungerar. Pascal tar inte vidare åt sig när jag håller på men det ger alltid ett litet steg bakåt. Hur stort får vi se på nästa promenad jag måste ta. Det kommer troligtvis ta några fler försök att få honom att se att det lönar sig att titta på mig men det går! Tyvärr måste jag erkänna att det inte är första gången jag tappar tålamodet och med all säkerhet kommer det att hända någon gång i framtiden igen även om jag hela tiden gör mitt allra bästa för att det inte ska hända.
Det hände ännu en väldigt tråkig sak ikväll. Pascal beteende sig konstigt igen. Det har hänt några gånger sedan i våras någon gång. Pascal stelnar till och drar till sig tassarna och stirrar rätt ut i ingenstans. Han haltar och denna gången så vinglade han när han går. Han har svansen mellan benen och det syns tydligt på honom att något är fel. Men så efter en liten stund så bara försvinner det. Allt är som vanligt och ingenting syns varken om vi klämmer på honom. Vi trodde första gången han hade skadat tassen. En av de andra gångerna trodde vi han hade kramp och en av gångerna trodde vi han sett ett spöke. Det bara försvinner och det har ofta tagit över en månad innan det händer igen. Så imorgon blir det att ringa veterinären och boka en tid. Jag lyckades denna gång ta förnuftet till mig och filma medan han höll på så att man kan visa veterinären lite vad det är som händer. Orolig matte som verkligen hoppas att det inte är något allvarligt! Jag vill ju bara att han ska få bli frisk! Han har varit sjuk alldeles för länge nu!
Vi avslutar med lite positivt i allt detta negativa. Vilket är att jag idag lyckats använda mig av den torkade lungan som belöningsgodis för första gången. Man får klippa små bitar. Jag satt och klippte och funderar på om inte en sekatör skulle vara bättre att klippa godis med. Om den klarar grenar borde den väl klara lite torkad lunga utan att jag får ont i händerna? Ska bli intressant när jag väl lyckas köpa en. Tills dess får jag klippa med en vanlig sax.
Det roliga var att Pascal idag visade intresse för trä apporten som jag köpte för några veckor sedan. Så jag passade på att träna in lite gripande. Jag har försökt med leksaker men han har svårt att koncentrera sig på både leksak och godis så det har varit lite svårt. Denna gången däremot så gick det faktiskt riktigt bra! Han fattade och jag berömde med röst och med de torkade lungbitarna. Tyvärr hade jag inte klickern där så jag fick köra med att säga rätt och duktig istället. Vilket kanske var bra jag behöver repetera den signalen både för honom och mig själv. Jag gjorde så att jag höll upp apporten och väntade tills han var på väg att gripa och sa rätt! Visst fick jag några tugg när jag försökte få honom att hålla lite längre men jag får skylla mig själv när jag har så attans bråttom i vår träning. Det är alldeles för få upprepningar för att han ska förstå att han ska hålla kvar den. Så otroligt roligt när något man funderat länge på bara faller på plats. Jag har säkert lyckats med något när jag tränat tidigare eller så hade jag bara tillräckligt med tålamod denna gången. Det var precis vad vi behövde runt alla de där tråkigheterna.
