Pusta ut
Nu är vi hemma igen efter att ha varit hos mina föräldrar i nästan en hel vecka. Pascal älskar landet med skogen bakom huset men man behöver ju inte gå av stigarna i onödan. Det är tydligen skit läskigt. I alla fall om man frågar alla mina familjemedlemmar som har varit så snälla att ta promenaderna med Pascal då jag fortfarande har svårt att gå och ingen ork. Det är inte lätt för Pascal att ha en matte som har Borrelia och något virus som inte går att varken uttala eller stava. Jaja nu håller vi tummarna för att allt är på väg åt rätt håll!
Så i torsdags fick vi skjuts av min syster för att ta oss till Ortopeden på Blå Stjärnan. Ortopeden kände igenom honom och kollade hur han gick i olika gångarter och konstaterade att han fuskar lite med ena bakbenet men inte så mycket att det är något att oroa sig över. Det var däremot väldigt positivt att han sa att Pascal är jämt musklad på bakpartiet så han trodde att med mer fysisk träning så skulle han inte ha någon som helst problem med Patellan. Han sa att man kan kanske trycka så den hoppar fel men det var inget han gjorde då. Så den är i alla fall inte värre än en grad 1 fortfarande. Så otroligt skönt att höra! Han konstaterade också att det inte är något fel på ryggen vilket var det jag var mest orolig för.
Ortopeden var efter att ha känt igenom, hört min beskrivning och sett filmen övertygad om att det är lättare epilepsianfall Pascal har börjat få. Det finns en chans att det är på grund av kortisonet även om det är en ovanlig biverkning. Det kan även orsakas av stress. Vilket då skulle kunna vara mitt "fel" då mitt höga kortisolvärde gör att Pascal känner av att jag är stressad hela tiden. Något jag själv inte gör. Det mest troliga är väl att det är någon kombination. Det kom ju väldigt lägligt så där några få månader efter att han påbörjat kortisonbehandlingen. Förhoppningen är att när Pascal går av kortisonet så försvinner även epilepsin men även om det skulle varit kortisonet så är det inte säkert att Epilepsin försvinner. Vi fick en medicin att ge honom vid attackerna och vi ska försöka filma så mycket som möjligt och även ta tiden på hur länge de varar. Det är även viktigt att vi håller koll på hur långt det är emellan anfallen så vi kan se om de blir tätare eller längre. Just nu har han det väldigt sällan och relativt lätta och korta. Det känns skönt att ha en diagnos och medicin för om det händer igen. Vi ska även ha uppföljning via telefon om 3 månader om han inte har ett anfall. Får han ett nytt så ska jag kontakta ortopeden så att han kan råda oss hur vi ska hantera allt och för att kunna säkerställa att det verkligen är Epilepsi.
Jag hade ju börjat inse att Agility inte skulle kunna vara genomförbart med Pascal trotts att vi båda älskar det. Så nu när vi ändå var hos ortopeden så frågade jag om det. Enligt honom så om jag bara tränar upp musklerna ordentligt och tar det försiktigt med snäva svängar och inte kör för hårt så kan vi träna agility och kanske till och med tävla i framtiden. Jag måste däremot alltid ha koll så han inte får ont men det måste ju även hundägare med friska hundar. Så lugnare agility träningar för matte och Pascal! Jippi!
