Ljuset i tunneln
I början av denna veckan fick husse för sig att ringa och kolla med veterinären angående provsvaren som vi aldrig fick reda på något om för 2-3 månader sedan. Jag tänkte att eftersom veterinären inte hört av sig angående dem så måste de ha bekräftat diagnosen allergi som Pascal fick i Augusti. Så i tisdags så ringde veterinären upp mig och kunde av provsvaren konstatera att det finns inget som tyder på att Pascal är allergisk. Däremot har han Gastrit och bör därför behandlas mot denna. Det tog någon dag innan jag började bli riktigt arg över att veterinären aldrig hörde av sig när det var en förändrad diagnos. Här har vi de senaste månaderna försökt hitta vad Pascal är allergisk mot och så är det inte ens allergi. Det gör ont i hjärtat på mig när jag inser hur mycket lidande Pascal har fått gå igenom på grund av att veterinären inte hörde av sig med provsvaren till oss. Han hade kunnat påbörja denna behandlingen för över 2 månader sedan. Det värsta är nog att han varit riktigt sjuk de senaste veckorna vilket hade kunnat undvikas.
För att se till det positiva så finns det nu hopp om att Pascal kommer att bli helt frisk igen. Och matte kommer att kunna börja använda gott godis att muta med när vi tränar. Det är en skön känsla att kunna känna sig lite motiverad att träna igen efter de senaste veckornas katastrofträningar. Bara det att ha tagit fram klickern igen och kört ett kort träningspass mest för att påminna Pascal vad ljudet betyder. Jag har inte velat att Pascal ska assosiera klicket med tråkiga foderkulor som är det enda han kunnat äta nu på nästan 6 månader. Underbart att känna att vi äntligen kan börja träna utan att hamna i konflikt med varandra!
